Jag har för stunden hittat min plats på jorden. Gällivare är fantastiskt på så många sätt. Inte minst för att naturen och terrängen erbjuder så enormt stora möjligheter när det gäller träning och friluftsliv. På vintern har jag närmare till skidspåret än till brevlådan och till den sistnämnda är det 50 meter. Alldeles vid foten av Dundret bor jag. Det är ett privilegium.
Löpningen är det stora intresset och min ”paradgren”. Jag har egentligen ingen löparkropp men jag har en löparskalle. Jag kan gneta på länge och jag kan ta ut mig. Rejäla uppförsbackar är mitt element.
De senaste åren har jag varit en periodare med en formkurva som gått uppåt flera gånger men följts av lika många ”ner som en pannkaka”. I skrivande stund (oktober 2010) är jag på väg uppåt med mer hjärta och löparglädje än någonsin tidigare. Jag har tränat regelbundet sedan i april och sprang tremilen på Lidingö för tre veckor sedan. Det var en riktig höjdare som gav mersmak. Jag klarade min målsättning om under 3.30 med att springa in på tiden 3.28.39.
Jag gillar löpning för att det är en så i grunden okomplicerad träningsform. Ulrika Johansson som vann Lidingöloppet K30 sa efteråt att hon för träningen bara behöver en dörr att gå ut genom. Jag känner igen mig och håller med. Ibland är det enkelt att forcera den där dörren och ibland är det betydligt tuffare. Men jag försöker hålla i tanken att belöningen sällan låter vänta på sig. Och det är inte bara känslan efter träningspasset som är en belöning. I tankt med att kropp och själ orkar mer så blir också själva träningen allt mer njutbar. Det är härligt att kunna öka på steget ibland. Och att kunna reglera hastigheten från ”mysjogg” till riktigt plågsamma träningsformer.
För tillfället är jag lite frustrerad över hur tålamodskrävande det är. Men mitt mål överordnat alla andra är att kunna springa långsiktigt. I många många år. Klyschan ”skynda långsamt” blir därför något av en devis.
Bloggen skildrar min strävan efter att bli bättre och bättre och bättre.
Alla mina steg. I det långa loppet.
