Världscupjogg

Det är världscuppremiär här i Gällivare den här helgen. Tidigare i kväll har jag varit på torget och beskådat världseliten på plats. Däribland Charlotte Kalla och Marcus Hellner.

Tidigare mötte jag också Kalla på min joggingrunda. Använde 7,6 kilometer till att spana in stämningen på stan. Det märks att det är något på gång. Det är sällan man möter löpare här på gator och trottoarer. Och det gjorde jag väl inte idag heller, jag mötte skidåkare utan skidor. Otroligt roligt är det hur som helst.

Nu kommer helgen helhjärtat ägnas åt denna fantastiska idrott, på plats på Hellnerstadion. Ses vi inte där så kanske ni ser mig på teve! SVT, Vinterstudion drar igång klockan 10.00. Det blir säker grymt bra men inte lika bra som på plats längs spåren!

Acklimatiserad

Plötsligt händer det. Sån där löparglädje.

Det har varit segt i flera veckor. Mer av is, snö och minusgrader. Mindre motivation och färre löpsteg. Men idag följde jag min träningsmanual till punkt och pricka. Hemma strax efter fem, äta lite lätt, byta om och gå ut genom dörren. Absolut inte soffan. Bara jag tar mig ut. Lufs i massor av snö. Lufs i 56 härliga minuter.

Jag har acklimatiserat mig. Numera inställd på snön. Sju minusgrader är perfekt att träna i. Snöfall. Sommaren, korta tights och mjuka skogsstigar är långt borta. Lika bra att gilla läget. Snö är också mjukt att springa på.

Snö snö snö

Jo, jag hade ju som plan att springa på barmark i Luleå i helgen. Det var bara det att jag glömde bort att det inte går att planera för sådant som väder. För det snöade hela helgen ungefär och när jag sedan då kände mig tillräckligt kurerad för att springa på söndag, då var det ju snö.

Det var ett viktigt pass hur som helst. Formen var inte ens i närheten av god men jag blev påmind om hur roligt jag tycker att det är och hur bra jag mår av mina rundor. Och snön, den gillar jag ju faktiskt. Imorse kom jag tillbaka till Gällivare. Och då snackar vi snö. Dessutom finns skidspåret draget här utanför mitt hus. Så nu blir det till att preppa skidorna!

Just det, 7,2 kilometer blev det igår.

På snö och is

En härlig vinterdag har det varit. I den härliga vinterdagen var det som upplagt för en lika härlig löparrunda. Visst blev det en löparrunda och härlig var den väl på sitt sätt. Härligt plågsam. Det var is och snö om vartannat. Det brukar inte vara några problem med vinter under skorna men idag var det besvärligt. Jag vet inte om det beror på att jag inte är van eller om det var snö och is av särskilt halkig kvalitet.

Eller, så var formen riktigt usel.

Det blev till slut 10,5 kilometer på 1 timme och 11 minuter.

Jag funderar på löpband imorgon. Det är ingen träningsform i min smak men jag har lite småkänningar i benen och jag tror att det beror på underlaget. Så lite variation skadar nog inte och det kan vara rätt skönt med fäste under fötterna. Även om det blir till priset av att stirra in i en vägg.

Och vinter ska det vara i ett halvår.

Väggen

Jag skriver om söndagens ”träning” först idag.

Det kändes inte bra i kroppen när jag vaknade igår. Ingenting påtagligt som ont i halsen eller snuva. Men väl en känsla av något, trött och sliten. Och det är just det jag tycker är så svårt. Med facit i hand hade jag absolut gjort bäst i att ta en vilodag men där och då hade jag ju inget facit. Det är istället som ett lotteri. För ibland är det så att slitenhetskänslan går över med löparrundan.

Fast, med facit i hand. Jag borde nog ha förstått ändå. De åtta senaste dagarna har sett ut så här:

Lördag: 5 kilometer
Söndag: 10 kilometer
Tisdag: 13,3 kilometer
Torsdag: 13,3 kilometer
Lördag: 1,5 timmes promenad
och söndag: tänkte 13,3 kilometer men det blev 5 kilometers plåga

Träningen gick inte alls. Det sved i lungorna, det gjorde ont i benen, det gjorde ont i själen. För det kändes som att börja från noll. Att jag aldrig någonsin sprungit tidigare. Väggen efter 1 kilometer. Jag hade tänkt mig den där rundan på 13,3 kilometer igen. Jag gnetade på i fem kilometer, kom hem och la mig raklång på hallgolvet. Det var klockan tolv. Sedan orkade jag bara ligga i soffan resten av den söndagen. Jag orkade inte ens skriva om träningen.

Jag måste tänka till. Det är så förrädiskt med en träningsmotivation på topp. Ett angenämt problem kan tyckas men det är det inte, det är svårt att hantera. Återigen det där med tålamod och att skynda långsamt. För om det blir för mycket, då är ju motivationen det första som ryker.

Målet är mängdträning men framöver blir det med betoning på lagom mängd. Mängd utifrån förutsättningarna. Jag ska ju träna för att orka träna mer.

Nu är klockan 19.20 och efter jobb och middag är jag helt färdig. Jag ska vila fram till onsdag åtminstone och sedan ska jag börja träna klokt.

Favorit i repris

Samma runda idag som i tisdags. 13,3 kilometer. 6 minuter lånsammare (1.36.56) men med 13 slag lägre snittpuls (156). Jag kände för att ta det lugnare. Det är möjligt att jag är något sliten efter att ha sprungit lördag, söndag, tisdag och nu torsdag.

Det var både bättre och sämre förhållanden. En hinna av is på asfalten gjorde att jag större delen av passet fick springa på snön längs vägkanten. Men det blåste mindre.

Rubriken syftar enbart på att dagens träning genomfördes på exakt samma sträckning som i tisdags. Det händer ytterst sällan att jag tränar så lika två pass i rad. Jag gillar olika! Och jag kan inte påstå att det är någon ”favoritträning” jag bedriver just nu. Jag är ingen vägkantslöpare. Men terräng i mörker och med isigt underlag är ingen bra idé.

Fast så här efteråt…all genomförd träning är min favoritträning.

Vilar benen tills på söndag.

Cold Weather Running

Så här såg det ut klockan åtta imorse:

Och klockan halv fem i eftermiddags såg det ungefär likadant ut. Snö och is och den vackra isblå himlen var på god väg att mörkna. Dessutom blåste det genom märg och ben. Typiskt sånt där väder då soffan känns som det enda alternativet.

Men i The competitive runner’s handbook står det så här om ”Cold Weather Running”:

…But the biggest obstacle is just getting out the door.

Och sannerligen. Jag åt jättelätt, bytte om och tog mig ut genom dörren. Sedan var det så självklart med ett träningspass längs isiga vägar och med skymning som blev till mörker. ja till och med i kraftig motvind.

13,3 kilometer blev det, i lagom takt.

Tre tips för träning i mörker och ruggigt väder:
1. Reflexväst är ett måste
2. Lagom varm dryck gör gott
3. En huva på jackan för extra skydd när vinden pinar som värst

Och nu går det bra att kura i soffan till Holland-Sverige, frågan är bara om det går att hålla sig vaken…

Träningsplanen inför Lidingöloppet

Nya tag och ny plan. Så nu plockar jag bort sidan med träningsplanen inför Lidingöloppet och publicerar den som ett inlägg. En helt suverän sak med en träningsblogg är historiken. Använder den ofta för att kolla upp genomförd träning. Och självklart ska min träningsplan inför min första tremil finnas kvar på bloggen. Planerade och genomförda kilometrar.

TRÄNINGSPLAN INFÖR LIDINGÖLOPPET 2010
Block 1
Uppbyggnad	Vecka		Mål/genomfört
	1	31 maj-6 juni	30 km / 31,2
	2	7-13 juni	15/ 17,2
	3	14-20 juni	32/21,4
	4	21-27 juni	20/20
			97/89,8
Block 2
Uppbyggnad/styrka
	5	28 juni-4 juli	34/34,7
	6	5-11 juli	20/20
semester	7	12-18 juli	36/37,3
semester	8	19-25 juli	20/29,3
			110/121,3
Block 3
Uthållighet/styrka
semester	9	26 juli-1 aug	38/43,3
	10	2-8 aug	20/36
	11	9-15 aug	40/28 (tävlat 10 km)
	12	16-22 aug	20/18,5
			118/125,8
Block 4
Uthållighet/styrka(tempo)
	13	23-29 aug	42/26
	14	30 aug-5 sept	20/23,7
	15	6-12 sept	44/38,8
	16	13-19-sept	20/10
			126/98,5
			Plan: 451 kilometerSprungit 435 kilometer
		LIDINGÖLOPPET, 25 SEPTEMBER

101010 – 10 kilometer

I Tornedalen var vädret ingen solskenshistoria i förmiddags när jag gav mig ut på vad som var planerat till femton kilometer. Nu blev det bara tio, i piskande vind och snöblandat regn. Men det finns inga dåliga väder och jag hade bra kläder. Till och med en huva på jackan och den kom väl till pass.

Det blev en mil på 1.06 och 163 (77 %) i snittpuls. I veckan har det blivit 21,5 kilometer. Ingen ”mängdträning” direkt men jag är på gång och motiverad.

Träning 6/9: Två steg bakåt

Det går tungt med träningen men jag sliter vidare. Augusti var en just slitsam månad men jag kom ändå upp i 123 kilometer. Det är viktigt att inte ha för stora krav heller. Jag ska ju springa i massor av år och svackor kommer.

Idag tänkte jag inte träna alls. Det fanns liksom inte tid mellan jobb och middag med mera. Men promenaden hem fick mig på andra tankar, det var så ljuvligt behagligt väder. Och det blir inte så många sådana dagar, innan snöslasket kommer. Det är bäst att passa på.

Det positiva först. Känslan innan passet. Det kändes roligt och motiverande att ge sig iväg. Det är ett steg i rätt riktning för det har varit motigt ett tag.

Nu tänkte jag så ta upp det negativa men fasen, det finns ingenting negativt. För visserligen tog testrundan på Dundretspåret två minuter längre än senast (i slutet av juli). Trenden innan har ju varit att jag förbättrat mig med flera minuter mellan gångerna. Men att prata om genomförd träning i negativa termer, så lågt tänker jag inte sjunka. Jag radar upp mellantider och jämförelser istället (dagens tider i fetstil):

1. 13.12, 11.49, 11.11, 10.28
2. 14.12, 13.03, 11.30, 11.02
3. 7.21, 6.58, 6.45, 6.29
4. 3.53, 3.38, 3.11, 3.07
5. 11.39, 10.11, 9.23, 10.17

Sluttid: 50.18, 45.41, 42.02, 41.25

 

Och nu blev det ju plötsligt till något helt annat. Jag har ju slagit personligt rekord idag. För senast sprang jag på 42 minuter och inte 39 som jag fått för mig. Hoppsan. Och onödigt klantigt för de sista kilometrarna (sista mellantiden) tappade jag stinget lite. Och det är den enda mellantiden som nu blev sämre jämfört med förra gången.

Haha, så det kan bli. Och till det kan läggas att jag kände mig vek idag. Det finns mer att ge.

Det här måste jag smälta. Och rubriken känns lite missvisande.